The Book About The Man

Den stora kuppen

Mannen med den slitna trekvartsbyxan och krokig rygg stapplade fram mot tågstation och med höger hand höll han en vit plastpåse med ett salladshuvud i. På tågstationen stod han svajandes sida till sida och mumlandes tog han upp en cigarrett och tog några bloss innan tåget närmade sig ingång. Mannen med de svarta slitna byxorna tog ett sista bloss och slängde cigaretten på marken och roterade foten i en cirkel på ciggen innan han tog ett djupt andetag. Tåget i brunt trä kom vinglades in till perrongen. Mannen gick in på tåget och höll i en ögla som fanns hängandes i taket. Med ett knarrande ljud stängde dörrarna sig och tåget åkte vidare. Mannen blev obekväm när han kände två ögon stirra in i hans nacke. Atmosfären på tåget var som att en giljotin har fallit från taket. Svajandes fram och tillbaka kände han hur en droppe rann ner efter hans nacke och bakom örat ner mot halsen. Det var en flicka i blont långt hår med en blå klänning som stirrade på honom. Han skulle hoppa av vid nästa station. Skärmen uppe i taket visade Färingstad med vit text och den manliga varelsen lämnade tåget. Han kom ut till en mörk klar himmel med kalla vindar. Ljuslyktorna efter gatan lyste upp en efter en och löv lyfte från marken och flög i cirklande ringar efter vägkanten. Mannen kollade ner på trottoarkanten där en använd spruta låg. Han fnös till och gick in på en trång gränd mellan två höga stenhus och gick in till sin lägenhet. Han möttes av en dimma av rökt cigarett lukt. Mannen hasade sig fram till den gröna soffan i vardagsrummet och somnade.

Dagen efter vaknade han upp och motvilligt satte han sig upp. Med hans slimma fingrar, kliade han sig på sin synliga knotiga ryggrad. Ett tag senare satte mannen, med den knotiga ryggen, på den gamla tjock tv:n och lyssnade på nyheterna medan han lugnt tittade ut genom fönstret i köket innan hans uppmärksamhet riktades fullt till tv:n i vardagsrummet. En kvinna i brunt kort hår berättar

-God morgon, igår fick polisen ett larm om en försvunnen tjej i 14 årsåldern. Hon heter Alice och har varit spårlöst försvunnen sedan en månad tillbaka. Hon hade långt blont hår med en blå rosett i håret och en blå rutig klänning med svarta galoscher.

Mannen suckade djupt innan han stängde av tv:n och gick in i köket för att bre sig en macka innan han skulle åka tillbaka till jobbet. Mannen jobbade med att spränga berg för att bygga ett nytt tunnelbanesystem. Snabbt efter han hade ätit upp sin macka kollade han sig i badrumsspegeln. Han kollade med en nedsänkt blick på sitt axellånga bruna hår som var formbart. Den ena handen fördes upp mot hans hår och en sax i andra handen. Han klippte sig korthårig för att fräscha upp sitt utseende lite. Han valde att raka av sig det lilla skägget han hade och mustaschen. Han satte på sig sina jobbarbyxor och den blåa skjortan i badrummet och lämnade lägenheten mot tågstation.

Han klev av tåget på Banbro och gick emot en av hans kompisar Steffo. Steffo jobbade inom samma bransch men inte med att spränga berg. Han jobbade med att måla tunneln allt eftersom den sprängdes. Männen gjorde en stark handklapp och en klapp på axeln innan de gick vidare in i tunneln. Mannen med det rakade skägget hånflinade efter att han försvann in i tunneln. Fyra höga smällar ekade ut ur tunnelns öppning och marken började skaka kraftigt innan den lugnade sig. Mannen höll på att sätta fast det sista sprängmedlet för dagen, men innan han skulle backa undan kollade han hånfullt över axeln innan han försvann bakom en av de stora stenarna som befann sig längst in i hörnet på vänster sida. Det var mörkt, kallt och fuktigt. Ljudet av vattendropparna som slog ner mot berghällan kunde höras med ett ploppande ljud. Han försvann bakom hörnet runt stenen och smög tyst fram med en brinnande fackla i handen efter en snäv gång. Det var lågt i höjd och hans slimmade kropp fick perfekt plats mellan stenväggarna. Han tog av sig sina skor för att det klickandet av hans skor inte skulle eka genom gången.

Ett tag senare tänkte Steffo säga hejdå till hans kompis och bestämde sig för att gå in i grottan för att leta efter honom. Han visste att hans kompis satt längst in i grottan för att placera sprängmedel då han oftast brukade jobba längre pass än han själv. När han nästan var framme kände han ett enormt tryck för huvudet och började se grumligt. Han förde händerna upp mot huvudet och en kraftig yrsel smög sig på. En dunst hördes i tunneln med en liten skakning i marken. Innan Steffo stängde sina ögonlock såg han en man som sprang till honom i panik och skrek någonting han inte kunde uppfatta. Det sista Seffo kom ihåg innan allt blev svart var att han skrek efter hjälp på Noah, och där på det kalla bergs golvet låg Steffo medvetslös.

Ett tag senare när Noah hade arbetat klart återvände han tillbaka till tågstationen. Återigen kände han igen mannen som stirrade honom rakt in i nacken med en arg blick. Pulsen gick upp och hans händer började skaka. Noah tog några bloss från sin cigarrett innan han kastade fimpen mot mannen som stod bakom honom. Innan han hann reagera låg han på marken och hade kraftig näsblod. Han låg där helt stumt innan han flinade till och riktade blicken upp mot mannen. Han hade svart långt hår, svart skägg och mustasch. Han kollade ned på honom innan han satte sig på knä och sneglade på Noah en lång stund innan han sa åt honom att passa sig. Noah mötte mannens arga intensiva blick innan han ställde sig upp och fixade till sin skjorta innan han gick in på tåget. De fortsatte hålla ögonkontakt när Noah ställde sig på tåget vid dörröppningen. Deras intensiva blickar möttes återigen och denna gång kunde de döda. Tåget vinglade iväg med ett gnisslande ljud.

När han kom tillbaka till hans lägenhet slängde han sig på soffan och andades ut. Han pustade ut innan han kände en kall vindpust. Han kollade upp mot hans fönster på höger sida av soffan och såg att fönstret var öppen några cm. I panik flög han upp ur soffan och letade i hela hans lägenhet och insåg att någon hade varit och förstört grejer hemma hos honom. Han packade sin ryggsäck och begav sig ut för att rymma. Han begav sig ut till landsbygden bort från city till nästa hus var allt stilla. Jackor och skor låg kastade på golvet som att någon fortfarande bodde hemma men det gjorde det inte.

Nästa dag vaknade Noah i panik av att han hade försovit sig. Han tog en resväska och packa den med det han kunde hitta att äta och begav sig till berget där han jobbade. Han gav sig in i sitt hemliga hål och stängde igen hålet en sista gång innan han sprang i den trånga gången. Fram kom han till sitt projekt han hade jobbat med sedan dag ett. Den stora kuppen. Det sista hålet han behövde spränga för att ta sig till målet han hade. Han placerade ut den sista dynamiten och hånflinade innan han tände dynamiten och gömde sig bakom en sten. Efter den stora smällen kollade han ut i ljuset och sprang upp från underjorden. Upp i ljuset för första gången, gick han upp med sin ryggsäck och resväska. Snabbt trippade han iväg ut i skogen och sprang upp i ett träd där han hade förberett där han hade byggt sitt hus.

Två dagar senare ställde han upp sina robotar på rad i en enda stor armé som han hade packat ner i sina väskor. Deras bleka ansikten stirrade upp på honom när han hånskrattade högt och fick en perfekt idé. Han öppnade upp de stora portarna ut mot folket på ovan och släppte ut hans ilskna robotar i hopp om att vinna sin hämnd mot folket på ovan för att han hamnade i underjorden.

Det stora hålet

Noah var en mycket omtyckt och populär man i staden han bodde i. Han kände nästan alla i området och tyckte mycket om sitt jobb. Han bodde i ett stort vitt hus tillsammans med hans fru och tre barn. Han jobbade med att dela ut tidningar varje morgon och han trivdes mer än någonsin.

En dag blev hans son väldigt sjuk och de bestämde sig för att åka in till sjukhuset. Läkaren sa att han hade drabbats av en svår cancer i blodet och att det inte gick att bota.

En månad senare var hans son borta. De arrangerade en fin ceremoni för honom för att ta farväl en gång för alla. Alla i staden hade tänt tusentals ljus och donerat hundratals blommor till pojken. Det var en väldigt fin och lugn ceremoni för honom. Många grät och andra sov medan Noah själv bara stod där, helt tom utan att känna något. Han visste inte varför han inte kände något. Han trodde inte det var sant att hans son hade dött. Hans fru stod vid hans sida helt förstörd i tårar. Hon var helt förkrossad.

Två veckor senare var allt bara grått, tyst och tråkigt. Ljuset lös inte lika starkt som det brukade göra och ingen var lika glad längre. Staden hade drabbats hårt av sonens bortgång. Noah däremot var fortfarande lika tom och tyst. Han uppfattades knappt vara skärrad av det som har hänt med hans egna son. Invånarna började bli misstänksamma och började samlas på torget för att prata ihop sig om vad de egentligen tror hade hänt.

Två månader senare var både hans fru och läkaren som konstaterade att hans son var sjuk försvunnen. Invånarna valde att bege sig ut för att leta efter de både. Alla letade i flera månader utan något resultat. Noah konstigt nog var också med och letade fast inte engagerat. Han verkade vara helt obrydd. Fler började misstänka honom för att vara skyldig, men det visade sig vara falskt. När de frågade honom hade han ingen aning om vad som hade hänt. Han förklarade att han hade kommit hem och att hans fru bara var borta men att han trodde att hon bara hade gått ut på en promenad. Det som flera av invånarna tyckte verkade vara misstänksamt var att han inte anmälde henne försvunnen. Han menade på att han hade somnat och inte vaknat förrän de skulle börja leta.

Nu började invånarna bli väldigt skeptisk mot Noah och började misstänka honom för mord. Folket i staden hade pratat ihop sig och bestämt sig för att kasta honom i gropen. Noah däremot hade gömt sig bakom en balk samma dag och hörde vad invånarna hade kommit överens om. Han blev arg och förtvivlad och bestämde sig för att få hämnd. Han byggde klart sitt näste i skogen där han hade hållit hus hela tiden. Han sprang dit och byggde klart allting. Dagen efter var båda hans två sista barn borta. De var spårlöst försvunnen. Ingen visste vart de hade tagit vägen. Noah uppfattades återigen vara helt obrydd. Från att gå från att vara stadens mest omtyckta man till att bli stadens mest hatade man på bara några månader var ett nytt rekord.

Idag var dagen då han skulle bli kastad i gropen. Han skulle för alltid vara kvar där och förbli där nere. Han var redo. Han låtsades som ingenting och återvände till sitt vita hus. Dagen efter knackade det på dörren och det var polisen. Noah flinade i tystnad innan han blev utdragen ut ur huset. Folk drog och slet i hans kläder och skrek hur värdelös han var som hade dödat sin egna familj. Hans svarta byxor gick sönder och blev slitna. De bar honom till gropen men innan han blev nedkastad viskade han i örat på den ena polisen. Polisen spärrade upp ögonen och såg oerhört bekymrad ut.

Innan han blev kastad i hålet tog han tag i polisens arm och drog också ned honom i hålet tillsammans med honom. De föll flera meter innan de landade på hård asfalt. Mannen med de slitna byxorna ställde sig upp och försvann snabbt bakom ett backkrön. Allt var grått och stilla. Det fanns inget ljus mer än de gula gatulamporna som fanns efter vägen.

Noah gick tillbaka till staden som han visste låg en bit bort från gatan. Han gick till en lägenhet han hade bott i förut. Noah tog upp en cigarett från gatan och tog några bloss medan han gick till lägenheten. Han passerade ett tegelhus och in genom dörren in till trapphuset. Han kom in till ett rökfyllt rum där det var lite dimmigt i luften och lampan utanför vardagsrum dörren lös in i lägenheten.

Dagen efter gick han till tågstationen i sina slitna svarta jeans och åkte till jobbet. Han hade redan innan när han fick reda på att han skulle bli kastad i hålet att han skulle jobba som gruvarbetare för att spräng sig upp tillbaka till ovanför igen. Han gick på tåget och såg en flicka med blont långt hår och en blå klänning. Han tittade bort och vinglade lite fram och tillbaka i tåget innan han gick av på nästa station. Han gick till grottan han skulle spränga i. Det ingen visste var att han hade en helt annan plan i huvudet. Han stötte på sin kompis Steffo som även jobbade som polis på marken ovanför. De sa hej och gick till sina arbeten.

När han var på väg hem igen träffade han på den lilla flickan igen. Hon vinglade efter trottoaren och en spruta trillade ut ur hennes ficka. Han följde efter flickan och efter han var klar med sitt uppdrag packade han ner henne i en resväska som han tog till ett hus ute på landsbygden där en man bodde. Han gömde resväskan en bit på bakgården och grävde ned den. Han gick tillbaka till sin lägenhet och somnade i den gröna soffan.

Dagen efter när han skulle äta frukost stirrade han ut genom fönstret i köket medan tv:n var på i vardagsrummet när han hörde en kvinna berätta om att en liten flicka som hade varit spårlöst försvunnen i en månad. Hon hade långt blont hår och en blå klänning. Han suckade djupt innan han stängde av tv:n.

Två dagar senare stötte han på mannen som bodde i huset på landsbygden. Han slängde sin fimp i hans hår vilket resulterade i att han själv blev nedslagen. Detta gillade Noah inte alls och blev väldigt arg. Han mumlade för sig själv innan han frågade mannen om han verkligen ville leka leken han hade startat. Mannen hånskrattade åt honom vilket gjorde Noah ännu mer arg. Noah tog ut sin kniv han hade hittat på trottoaren och högg mannen ett antal gånger i ryggen tills han hade tagit sitt sista andetag. Huset på landsbygden tillhörde mannen. Noah bestämde sig för att gå till hans hus och göra samma sak med mannen som han gjorde med flickan.

På väg hem var han ganska blodig och svettig och återvände hem för att ta en dusch, det han inte visste var att en man övervakade honom bakom ett hushörn. Det var Steffo, polisen. Han började misstänka att något var skumt med Noah. Han beslöt sig för att gå hem till Noah dagen efter för att se om han kunde hitta några bevis för det han hade viskat i hans öra tidigare. Han spelade upp scenen igen i hans huvud när Noah viskade att han skulle komma tillbaka. Steffo fick kalla rysningar efter hela ryggraden och rös till. Han letade igenom hela Noahs lägenhet men hittade inget. Han hörde hur dörren öppnades och han hoppade snabbt ut genom fönstret.

Noah märkte att någon hade varit hemma hos honom och packade sina saker snabbt och rymde till huset på landsbygden. Han tog sina resväskor och begav sig till grottan han jobbade i. Han smög sig till slutet av grottan och gick in till sitt hemlig ställe han hade arbetat med i flera månader. Han tog sig upp till platsen ovanför och gick tillbaka till sitt näste, det han hade arbetat med ända sen han fick reda på att han skulle bli kastad i gropen. Han tog med sig sina resväskor och placerade de uppe i hans labb. Han byggde robotar och klädde de med skinnet av varje människa han hade dödat. Hans fru, den lilla flickan, alla hans tre barn och mannen som slog ned honom samt läkaren. När allt var klart öppnade han de stora portarna och hånskrattade högt. Han öppnade upp de stora portarna ut mot folket på ovan och släppte ut hans ilskna robotar i hopp om att vinna sin hämnd mot folket på ovan för att han hamnade i underjorden.

Resan

Robotarna marscherar rakt ut i rad mot människorna på ovan. Ögongloberna rullar runt och runt och huvudet snurrar runt i cirklar om och om igen. Det går ett tag innan de kommer fram till byborna i staden. Byborna blir helt förskräckta och försöker fly. Militär ställer sig på en lång rad bredvid varandra med sköldar och tar skydd. Kvinnor och barn tar varandra i händerna och flyr åt andra hållet, vissa ramlar ner i den stora gropen och andra snubblar över tappade saker som har hamnat på backen. Robotarna fortsätter gå rakt fram mot militären och gör allt i sin makt för att stoppa de. Robot efter robot blir nedslagen av svärden från militären men de bygger ihop sig snabbt igen och fortsätter gå mot de. Fler och fler soldater dör i samband med apokalypsen.

Noahs fru tog en hårt och starkt grepp runt en av soldaternas hals och bar upp honom och upprepade, Noah är vår härskare, Noah är vår härskare. Soldaten kunde inte andas mer och pustade ut en sista gång. Det sista han fick se innan han gick bort var hans femåriga dotter som stod några meter bort när en tår rann ner efter hennes kind. Han viskade ett förlåt innan han gick bort. Noahs fru släppte mannen och gick vidare till nästa. Invånarna ansåg att de inte hade någon chans mot Noah. Alla tog tag i varandras händer och hoppade ner i det stora hålet. Noah stod en bit ifrån och hånskrattade hotfullt och mörkt. Han njöt av situationen och kände sig mycket tillfredsställ. Hans fötter roterade runt i 360 grader och där ser han alla invånare från nästa by stå med arga ansikten och saxar i händerna. Han kände hur svetten började rinna ned efter halsen och ryggraden kura ihop sig till en liten boll. Han kände en känsla han aldrig hade känt förut. Hans ögon vattnades. De fylldes som en skål med vatten som blev överfull och tårarna blev till vattendroppar som droppade ner på hans tröja och byxor. Han stirrade på befolkningen med sina rödsprängda ögon i hopp om att bli förlåten.

Fem veckor senare ville han bara försvinna för alltid. Han flydde sin väg från byn och bestämde sig för att aldrig mer återvända igen. Noah tänkte på sitt liv och kände en stark känsla av frustration och ilska. Han kände likadant som när han blev kastad i hålet.

Noah tog tåget till landets största stad. Där hade han aldrig varit. Han skulle till Stockholm.

På tåget hittade Noah en tidning som handlade om Stockholm. Stockholm var en stor och mäktig stad med mång rika och eftertraktade invånare som var förtjusta i att gå på en härlig promenad i den ljusa solen och andas in frisk luft. Det hade Noah aldrig gjort tänkte han. Hur gjorde man och varför gjorde man det tänkte han. Han tänkte att han kunde börja om från noll när han kommer fram till sin slutdestination. Han såg helt plötsligt fram emot att få komma fram till stockholm.

20 minuter senare var han framme. Han tog fram en cigarr och sög in en hel del nikotin innan han andades ut djupt. Sekunden efter fick han en hård stor hand på axeln som vände honom om. Där stod en stor lång man i svart kostym med spetsiga tåhättor. Han hade en obehaglig konstig hatt på sig som såg oerhört löjlig ut tyckte han. Han fick en rysning genom blodet som fördes genom kroppen som talade om att han inte skulle bråka med mannen i den löjliga mössan. Han skakade av sig känslan och valde att ändå börja bråka med honom. Han började skrika och stämbanden fick ta mycket stryk efter att mannen hade skrikit en hel del fula ord mot mannen i fråga.

Mannen tog upp sin mobiltelefon och ringde någon. Han gick iväg en bit och pratade i telefonen. Noah stod kvar och sneglade på mannen tills mannen kom tillbaka. Ett tag senare kom polisen och omhänderta Noah detta av att han tog en cigg på tåget. Polisen tog ett stadigt grepp runt Noahs nacke

Den mörka sommarnatten vaknade han av en stark obehagskänsla kröp längs ryggraden upp mot nacken. Han hade svårt att förklara vad det kunde vara för något eftersom att han hade aldrig varit med om något liknande förut. Medan hans hår ställde sig upp över hela ryggen kramade han sina knän i hörnet av sängen på britsen med hopp om att obehaget skulle försvinna men han hade fel, känslan fortsatte ner mot armarna och sedan mot fingertopparna. Han borrade ner sitt lilla ängsliga huvud i sitt knä, kinderna blev blöta och sikten blev mer och mer oklar på grund av tårarna som bildades till stora sjöar i ögonen innan det rann ner efter hans mjuka kinder. Hans kropp började skaka när han kände en iskall hand som strök honom längs nacken med ett vasst föremål mellan fingrarna.

-Är du rädd din lilla fegis? Frågade en kall mörk bekant röst. Noah kände den kalla luften som skrek i hans öron av andedräkten som gav en dödlig lukt som fick han att rysa över hela kroppen.

Noah knöt ihop sina knytnävar tills de blev lila innan han torkade bort varenda tår som hade runnit ner efter kinderna av rädsla. Han tittade upp med sina eldsprutande ögon medans han vände sig om för att slå ner personen som ägde rösten men när han vände sig om blev allt svart.

Klockan var 08:34 när solen bländade Noah i ögonen medans han hasade upp sitt tunga huvud från huvudkudden, hon strök honom med sin mjuka hand längs ryggen.

-Godmorgon sade hon med ett litet leende på läpparna sade en man i dörröppningen.

Noah valde att inte svara och kollade surt åt sidan. Han kravlade sig ut ur sin trånga 30s säng, han hasade sig till sin gråa byrålåda med en vit rand runt som stod en bit från sängen. 5 minuter efter att han hade beundrat sitt rum satte han på sig sina svarta pyjamasbyxor som hade gröna gapande slemmiga monster på med matchande tröja. Han gick ut ur sitt rum medan han släpade sina tunga ben längs korridoren tills han stannade upp vid det smala svarta bordet som stod utanför cellen där han fann ett kort på sig själv med hans fru och tre barn på. Alla visade sitt finaste leende och såg glada ut. Ramen var i äkta guld och var mycket dyrbar. Han fortsatte gå i korridoren tills han kom till allrummet där många andra satt och åt. De hade likadana kläder och åt i sin ensamhet. Det fanns både män och kvinnor på det stället. Maten de åt såg ut som tjock nysilad mjölk som var alldeles grå och hårig. Det kallades för gröt. Inne på Noahs rum fick han en penna och papper som han kunde skriva dagbok i. Han brukade skriva ned vad han fick göra på stället han hade blivit inlåst på och vilka hans nya vänner var.

På morgonen fick de gått upp och äta en grå och tjock gröt som oftast brukade ha flugor i den, hade man otur kunde man få en fluga hamna i munnen som flög runt med ett surrande ljud och försökte ta sig ut. Flugorna brukade vara fulla med bakterier. Sedan brukade vi få springa tre varv runt gården inom de inhägnade stängselnätet och sedan brukade vi få jobba med att tvätta våra egna kläder. Det kunde vi tjäna pengar på och det gjorde Noah. Noah var mycket flitig av sig och tjänade massor med pengar på att tvätta kläder. Han började för en gångs skull att trivas på ett ställe. Han hade aldrig känt sig hemma någonstans tidigare förut. han hade fått många nya vänner och bekanta. Han lärde känna en man som heter Nils. Nils brukade leva ett liknande liv som noah gjorde innan han kom till Stockholm. Nils kom från en liten stad från norr och hade en mycket trasig bakgrund. Han hade en alkoholpåverkad pappa och vuxit upp som ensambarn utan mamma då hon dog i en svår bilolycka när han bara var 6 månader gammal. Pappans alkoholproblem började efter mammans bortgång. Nisse har hållit på mycket med droger och alkohol under sin uppväxt eftersom han har haft lätt tillgång till det.

Helt plötsligt kom en av konstaplarna och förde ut Noah ut ur det stora gråa huset han hade suttit i flera månader i. Han släpptes ut i det fria igen, men Noah ville inte det. Han sprang iväg och sprang in i skogen det fortaste han kunde. Han gömde sig i en liten stubbe och satte pannan mot sina knän och gungade fram och tillbaka gråtandes och snyftandes. Han var helt förtvivlad och krossad efter att ha blivit utsparkad ut ur det enda stället han har känt sig hemma på. Han satt där och väntade innan han kom på att han kunde resa vidare då han hade tjänat ihop en hel del pengar. Han visste inte vart han ville resa, allt han visste var att han ville resa långt långt bort. Han tänkte att han kanske kunde resa till USA eftersom han aldrig hade varit där förut.

USA verkade vara en speciell plats där man kunde hitta sig själv och veta vem man är. Noah beställde en biljett till USA och åkte dit. Han drömde om att bli lärare. Han ville jobba med barn.

På flygplanet till USA kraschar planet, men Noah lyckas överleva. Han fick mycket svåra skador och överlevde tyvärr inte den dagen. Senare på kvällen blev allt svart för honom.